attvaraenkitti

Trodde aldrig jag skulle vara besviken över att jag har svårt att framkalla en fläskig dubbelhaka sittandes (med mjuka hals/nackmuskler).

Hos sjukgymnasten gick det fint, men här hemma går det desto trögare. Svårt att tro med tanke på dom 3kg öl jag gick upp i Thailand. Det blir visst så när man tar förvana att börja öla före klockan tolv i tre veckors tid. Plus alla vitlöksbröd man tar till förrätt. Tur för mig att jag har mitt på det torra, övervikt och vitlöksandedräkt är annars ett säkert kort om man vill vara singel och för sig själv.

 

Har ändå haft en hyffsad dag, fick tummen ur och städade, så när väl min insomnia ger med sig har jag en nybäddad säng att lägga mig i och en fin snarkande karl bredvid mig. Fick finfrämmande i form av Meri och Amanda att dilla skit med i några timmar, så har dödat lite social abstinens! Annars har mina senaste sociala sammanträffande slutat med att jag suttit och grinat. Trötthet, smärta och rädsla gör inte under för nerverna kan jag tala om. Dock har jag haft turen att fått den bästa läkaren och sjukgymnasten som lyssnar, förstår och hjälper.

För att inte tala om min chef, som skrattar åt mig på ett snällt sätt för mina farhågor när jag grinar och säger att jag är dum i huvudet. Allt löser sig som sagt. Hur får vi se, men jag har inte panik mer i alla fall.

 

Jag suger på att vara sjukskriven.

 

Jamen kanske att det blir ett lite gladare inlägg framöver. Det är ju jul snart trots allt och i år är jag på hemmaplan med familj och vänner. Finns nog inget jag behöver mer än exakt det just nu.

 

 

 

Millimetervis går det framåt. Kändes nästan som om jag stod överst på prispallen när sjukgymnasten hurrade och lovordade mina framsteg! Dessa framsteg bestod av att jag kunde framkalla en fläskig dubbelhaka, liggande utan att spänna fel muskler i halsen. Samtidigt har träningen av att framkalla denna dubbelhaka varit svettigare än alla distanspass på myr tillsammans. Tänkt er, att ni tänker, nu ska jag inte tänka en enda tanke. Vips så tänker man: Hej! Jag tänkte inte på någonting! Och i samma veva tänker du: Fan jag tänkte..

 

Ungefär lika lätt har det varit för mig att inte spänna nack/halsmuskler på fel sätt. Ena sekunden har jag inte spänt, för att i samma veva gå tillbaka till 6års missbrukande av fel muskler och spänt med just dom jag inte ska spänna.

Men jag har haft massor av tid iochmed min sjukskrivning och lärt mig använda rätt muskler och inte fel. Så nu blir det tuffare, jag ska framkalla den fläskiga dubbelhakan.. Sittandes. 

 

100 resor svårare och hur jäkla kul är det med en fläskig dubbelhaka som pris, för att jag lyckats använda mig av muskler för att hålla upp huvudet som alla andra använder utan att tänka på det.

 

Så nu har jag motivation att få fram denna omtalade, fläskiga dubbelhaka sittandes och även radera denna fläskiga dubbelhaka för gott, då jag vill att mitt pris ska vara smärtfrihet UTAN fläskig dubbelhaka som bevis på detta.

 

Ja allt löser sig med lite hjälp, vilja och våld. Våld i form av att jag måste plåga mig själv med tanken av att bli sjukpensionerad före 40års ålder.

 

Men jag har släppt bitterheten och plockat fram beslutsamheten istället. Det som stör mig mest just nu är en mindre king biverkning av medicinen. Myrkryp i benen till en början när jag ska sova, som sen övergår till att mina ben känner för att ta sig en svängom tango när jag väl somnat. Jag väcker alltså mig själv flera gånger under natten av att mina ben lever sitt eget liv. Men minst en månad ska man försöka innan man kan säga att det är en bestående biverkning och försöker med något annat.

 

Nu ska jag lägga mig i soffan och kolla SATC innan jag kryper ner i sängen med mina myrkryp!

 

Jag lever i allra högsta grad, även om jag dom senaste två veckorna önskade att jag var lite.. Ja inte död, det låter lite väl dramatiskt. Men om jag skulle kunna falla i koma i två, tre veckor med vetskapen om att jag kommer vakna upp oförstörd och smärtlös vet jag vad jag skulle välja. Även om det sägs att det som inte dödar härdar. 

 

Jag undrar förresten om människan som kom på det uttrycket någonsin haft riktigt ont eller mått så skit att han/hon/hen önskade sig försvinna från jordelivet, om ens för en liten stund. Brustet tonårshjärta, knä ur led, inflamerade visdomständer, inget av ovanstående kan mäta sig med det här. 

 

Nu är jag i alla fall snart inne på vecka tre med en helt outstandning pain i nacke och skalle, jag kunde inte fått ett mer brutalt uppvaknande efter en tre härliga veckor i Thailand. Inte för att jag någonsin njutit av dom sjukdagar jag fått ta ut av pga. den där förbannade whiplashen, men det känns verkligen som ett skämt att jag blir sjukskriven i flera veckor bara dagar efter en tre veckor lång semester. Jag som knappt någonsin haft semester i hela mitt liv. Tycker inte riktigt sommarlov när man var unge räknas som semester. 

 

Innan jag knappt slutade vara unge började jag plantera skog och jobba på långvården på sommarloven. Jag rensade fisk på höstlovet och efter skolan. I det sistnämnda luktade jag gammal mutta blandat med citron i flera veckor efter att rensningen tagit slut (två härliga twins jag samåkte och rensade firre med, kom på den briljanta idén att spruta citronparfym i bilen för att få bort fisklukten, funkade inte speciellt bra).

 

Jag antar att det jag försöker säga är: Jag gör rätt för mig, och utan att vara ett dugg mallig kan jag nog säga att jag är riktigt bra på mitt jobb, som jag förövrigt älskar, jag kanske är lat hemma men jag är inte lat på jobbet. Så varför ska universum (tror inte på han i det blå, kommer väl inte till himlen nu för att jag säger det, men när jag tänker efter så tror jag inte på det heller) straffa mig när jag för en gångs skull tar ledigt för att vara med han som gör mig otroligt glad och lycklig, utan att ha vardagsbekymmer, matlagning och städning hängandes över en.

 

Men det blir säkert bra. Smärtrehab om sisådär tre månader, känns också som ett skämt när man mår som ett rövhål, men hej, man har en pytteliten ljusglimt därframme nånstans. Och har jag riktigt tur har dom gett mig en medicin som faktiskt hjälper, det kan bara ta sisådär en månad innan vi vet. Men jag är bara lite bitter. Eller nu ljög jag. Jag är jävligt bitter. För nu är jag förkyld till råga på allt och kom just in i den röda veckan i månaden vi kvinnofolk måste stå ut med, tills man kommer i klimakteriet och blir bitter över det med. 

 

Nu har jag klagat klart och ger fingret åt bitterfittan. Jag hoppas för mitt liv att jag är nere på lägsta skitnivå och bara stiger åt motsatt håll till det bättre.