attvaraenkitti

Jag lever i allra högsta grad, även om jag dom senaste två veckorna önskade att jag var lite.. Ja inte död, det låter lite väl dramatiskt. Men om jag skulle kunna falla i koma i två, tre veckor med vetskapen om att jag kommer vakna upp oförstörd och smärtlös vet jag vad jag skulle välja. Även om det sägs att det som inte dödar härdar. 

 

Jag undrar förresten om människan som kom på det uttrycket någonsin haft riktigt ont eller mått så skit att han/hon/hen önskade sig försvinna från jordelivet, om ens för en liten stund. Brustet tonårshjärta, knä ur led, inflamerade visdomständer, inget av ovanstående kan mäta sig med det här. 

 

Nu är jag i alla fall snart inne på vecka tre med en helt outstandning pain i nacke och skalle, jag kunde inte fått ett mer brutalt uppvaknande efter en tre härliga veckor i Thailand. Inte för att jag någonsin njutit av dom sjukdagar jag fått ta ut av pga. den där förbannade whiplashen, men det känns verkligen som ett skämt att jag blir sjukskriven i flera veckor bara dagar efter en tre veckor lång semester. Jag som knappt någonsin haft semester i hela mitt liv. Tycker inte riktigt sommarlov när man var unge räknas som semester. 

 

Innan jag knappt slutade vara unge började jag plantera skog och jobba på långvården på sommarloven. Jag rensade fisk på höstlovet och efter skolan. I det sistnämnda luktade jag gammal mutta blandat med citron i flera veckor efter att rensningen tagit slut (två härliga twins jag samåkte och rensade firre med, kom på den briljanta idén att spruta citronparfym i bilen för att få bort fisklukten, funkade inte speciellt bra).

 

Jag antar att det jag försöker säga är: Jag gör rätt för mig, och utan att vara ett dugg mallig kan jag nog säga att jag är riktigt bra på mitt jobb, som jag förövrigt älskar, jag kanske är lat hemma men jag är inte lat på jobbet. Så varför ska universum (tror inte på han i det blå, kommer väl inte till himlen nu för att jag säger det, men när jag tänker efter så tror jag inte på det heller) straffa mig när jag för en gångs skull tar ledigt för att vara med han som gör mig otroligt glad och lycklig, utan att ha vardagsbekymmer, matlagning och städning hängandes över en.

 

Men det blir säkert bra. Smärtrehab om sisådär tre månader, känns också som ett skämt när man mår som ett rövhål, men hej, man har en pytteliten ljusglimt därframme nånstans. Och har jag riktigt tur har dom gett mig en medicin som faktiskt hjälper, det kan bara ta sisådär en månad innan vi vet. Men jag är bara lite bitter. Eller nu ljög jag. Jag är jävligt bitter. För nu är jag förkyld till råga på allt och kom just in i den röda veckan i månaden vi kvinnofolk måste stå ut med, tills man kommer i klimakteriet och blir bitter över det med. 

 

Nu har jag klagat klart och ger fingret åt bitterfittan. Jag hoppas för mitt liv att jag är nere på lägsta skitnivå och bara stiger åt motsatt håll till det bättre.